Journalistläraren och författaren Åke Edwardson debuterade som kriminalförfattare 1995 med "Till allt som varit dött". Den och efterföljaren "Gå ut min själ" 1996 utkom på lilla förlaget Tre Böcker. Det var sympatiska böcker med en sympatisk huvudperson, den grubblande, frånskilde Jonathan Wide.
När "Dans med en ängel" utkom 1997 hade någonting hänt. Edwardson bytte både förlag och huvudperson. Från lilla Tre Böcker till storstora Norstedts. Från den ovårdade göteborgaren Jonathan Wide till den världsvane Hamiltonfiguren Erik Winter.
Åke Edwardson slår an en pretentiösare ton än i sina tidigare deckare. Första kapitlet inleds nästan Lundellskt:
Jag gillar Göteborgsförfattaren Åke Edwardson.
Hans första kriminalromaner om privatdetektiven Jonathan Wide går att använda som rena stadskartor över Göteborg.
"Dans med en ängel" är ... annorlunda.
Winter är allt som Wide inte var - ung, snygg, framgångsrik kriminalinspektör med kvinnor på kö, en mästare i sängen och i köket, välklädd, jazzälskare - och rik som ett troll.
Hamilton, ringer det i mitt huvud.
Winter är, till skillnad från Guillous romanhjälte, inte militär. Men han har i mer än en tidning utsetts till Hamiltons efterträdare på boktoppen.
"Dans med en ängel" fortsätter i den stilen, med den språkdräkten. Edwardson vill vara finlitterär, och lyckas ofta formulera sig oerhört sinnligt och vackert.
Erik Winter har redan återkommit i ytterligare en kriminalroman. I höst kommer en tredje.
Hela kalaset ska filmas för TV.
Den som lever får se.
EN NY BOK:
Åke Edwardson: Dans med en ängel
(Norstedts, 1997. 381 sidor.)
[ Hem ] | [ Innehåll ]